onsdag 29 juli 2015

Favoritklädd


Här är det Inga-Lill Leske som är favoritklädd. I alla fall uppklädd för tillfället. 
Här uppträdde hon med sång och nostalgi från 50 talet och framåt, och så klart hon ville vara fint klädd då, lite som en primadonna som hon sjöng om. Numera vet jag inte om vi har så många så kallade primadonnor längre. Det skall i så fall vara Christer Lindarw. 
Nu är det uppehåll från de häftiga skurarna som kommit under förmiddagen, och jag skall ge mig ut med kameran, och se om det finns något som är värt att dokumentera och då blir min favoritklädsel för dagen regnkläder. 
Trevlig onsdag.

tisdag 28 juli 2015

Promenadstråk

Idag var det regn i omgångar så kallade skurar på promenaden i morse.
Efter någon kilometer började det lukta skiiit och på vägen låg små bruna korvar.
 Nu kan jag inte tänka mig, att det var dessa som luktade utan något annat. Kan det vara så att någon använder det här stället till att göra sina behov eller är det något annat som har en stinkande odör?
Däremot är de inte roliga att se på, och de ligger så att man måste zickzacka mellan dem på långa stäckor för till gång- och cykelbanan vill de tydligen hala sig upp på. Två helt olika individer den ena lite ljusare än den andra. Kan det vara så att vi har flera olika sorter av de bruna?
Inte är det lätt att med stavarna ta sig fram mellan dem för rätt som det är trycker man till en eller så trampar man sönder en och det blir genast halt och äckligt under sulan. Jag tror man på detta sätt sprider dem, och så undrar jag var har vår svarta snigel tagit vägen. Tyvärr har jag inte sett några alls i år. Har de blivit utmanövrerade av de bruna fula spanska sniglarna? Eller ve och fasa de har väl aldrig parat sig med de bruna och fått en brun nyans de med.
Inte bara otrevliga dofter oh nej för när jag kommit en bit känner jag en ljuvlig doft av honung, och får se älgörten som står där och vajar. Det är mycket mer tilltalande att känna den aromen än odören i början av promenaden.
Nu åter till vandringen under en ljuvligt grön port. Ja inte vilken port som helst utan en bokport som är frodigt grön och lite fuktig efter skuren som kom nyss.
Till vänster i fjärran kan jag se elverksbron, vackert inbäddad av allt det gröna utmed ån med mörka ovädersmoln ovanför.
Morgonpromenader är ljuvliga, och gör så att min kropp "lear" till sig och blir pigg och glad. Vädret struntar jag i för regnkläder har jag, och är det sol och varmt blir jag svettig på turen, och regnar det blir jag svettig och varm likväl så vädret för mig kan kvitta när jag motionerar.
  Är det inte solen som försöker sig på att ta sig igenom molnen för det är väl blå himmel jag ser? Jodå den lyser för en kort sekund för att sedan dra täcket över sig fortare än kvickt.
Dagen har gått i det mulans tecken, och inte gör det mig något för inget kan vi göra åt det. Däremot kan man passa på att läsa alla böcker man tänkt sig läsa. Många var besökarna på biblioteket idag och så även jag. 
Jag hörde, att nu kan vi inte hoppas på bättre väder för var det regn idag så blir det likadant resten av sommaren.
Jag hoppas däremot på en vacker höst för det är inte fy skam  det heller. Då känns inte vintern så lång. Det var allt för idag och nu stundar kväller för mig.
Hemmavid

Hemgjort


Origami i en kasserad bok. Ett roligt och stimulerande vinterpyssel som det snart är dax att sätta igång med. Jag har lite hum om vad det skall bli i vinter. 

söndag 26 juli 2015

Inte mig emot.....



...att regnet står som spön i backen. Det viktigaste den här helgen var att få umgås med familjen, och då avser jag min son med hustru. 
Hur vädret är när jag är med dem är oviktigt för jag känner mig som om solen lyser på mig när jag är med dem.
Jag tog mig de fem milen till deras bostad, och där väntade middag och kaffe. 
Kaffe det är han lika förtjust i som jag, varför sorterna och bryggmetoderna skiftar. Det gillar jag.
Efter en delikat kopp kaffe hade de en överraskning i beredskap till mig, och det var trevligt även om jag är lite tveksam till just överraskningar. Det är något jag alltid har haft lite svårt för, men det är något som jag får försöka lära mig, och jag uppskattade verkligen den här.
På slingriga smala skånska vägar bar det av efter en bra bit på europavägen. Jag gissade hela tiden, och de höll masken. 
Nu förstod jag att det var till Tomatens hus vi skulle till, och det gladde mig speciellt för det hade jag önskat besöka länge. 

Tomater från detta stället har jag smakat många gånger, och behöver jag tala om att de är delikata, och så många olika sorter de odlar.
Naturligtvis handlade jag ett par olika sorter som nu står och är vackra på mitt bord. En grön vacker skål formad som ett blad till sallad och till frukt och grönt blev det i påsen med hem för dessa vackra skålar kunde jag inte heller motstå.
Nu förstår ni säkert att den inte ser ut så här idag söndag för många av tomaterna har hamnat i min mage nu och där ligger de och gosar till sig. 
Befinner ni er i närheten är denna butik ett måste. Här finns även andra godsaker att inhandla.
Tomater är nyttiga för de innehåller lykopen som skyddar mot hjärt- kärlsjukdom och vissa cancerformer. Detta räcker inte för de är bra för vårt immunförsvar, och skyddar vår hud mot solens skadliga strålar. I vilket fall så är jag mycket förtjust i dessa godsaker, och äter dem som godis fast de är än mer nyttigare upphettade och i kombination med fet mat.
Alla bilder tagna med mobilkamera
Följ min blogg med Bloglovin

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IngaBearbetningar 4.0 Internationell Licens.

fredag 24 juli 2015

För evigt - du är värdefull - tankar på en promenad

Det sägs att promenader rensar hjärnan. Min hjärna går på högvarv när jag promenerar. Den tjatar och  är inte tyst en sekund. Tankarna far och flyger hit och dit men mest dit. 
Idag hamnar de på fredagstema människoskapat för tankar de kan skapa mycket.
( pausar här och njuter av utsikten på den gamla bron) 
En av dem som kom till mig var att vi kan leva för evigt. Ja då menar jag inte att jag kommit på någon slags drog som gör att vi kan leva hur länge som helst. Då skulle jorden varit överbefolkad, för länge sedan.
 Tanken kom för mig att min salig far han motionerade alltid, och höll sig i trim, men inte hjälpte det för han dog ändå, men i mitt minne, och inte bara i mitt för även i familjens i stort finns han kvar som ett minne, och för mig inte bara som ett minne blott utan nästan verkligt. Det känns ibland som han talar till mig. Jag är inte knäpp, bara för upplysning skull -  ja lite då om det skall vara så noga.
Han gjorde inga stora saker som att han uppfann något eller blev statsminister eller VD utan han var en vanlig knegare med många strängar på sin lyra. Han slet och såg till att familjen kunde överleva och lite till. Det fanns godsaker till alla vid alla de kyrkliga högtiderna, och det var som parentes lustigt för han var ateist. 
En bok, ett krus och dig,
som jag har kär,
till paradis förvandlas ödemarken -
så mycket paradis som jag begär
Omar Khayyam 
(Min far var min handbok för livet.
Han lärde mig att värdesätta även det lilla och inte förringa varken sig själv eller någons arbete.)


Nu lämnar jag detta och går vidare.

Jag fick höra från en bekant att "nu har hon sjunkit så långt ner som man kan." (vad gällde hennes arbete). Jag blev faktiskt lite betänksam och skakad för är vi inte alla värda lika mycket oavsett vad vi arbetar med? Det anser jag att man är för alla behövs var och en på den plats vi befinner oss just nu. 


(Även en liten blomma lyser och syns och har sin givna plats)
Jag tycker man skall vara stolt över det man gör, och inte förringa någon dess arbetsuppgifter för hur skulle vi klara oss om inte gräsrötterna funnes? Jag minns när jag arbetade, att jag ofta talade om för våra städerskor hur viktiga de var och vilket fint arbete de gjorde. Vi har alla olika begåvning och olika gåvor och det är så det ska vara. Det skall, och jag vill tro att det finns plats för alla, men att förringa olika arbeten och sig själv det skall man inte göra.
(Precis som fågeln har tappad sin fjäder tappar även jag något ibland - minnet - men det är nog bara informationströtthet tror jag)
Själv är jag pensionär i år, och jag är  precis lika glad för det jag gör nu som det jag gjorde när jag arbetade. Nu känns det nästan än bättre för jag gör saker än mer för min egen skull, och inte tycker jag, att jag är en sämre människa för att jag inte jobbar. Det är nu livet kan levas på ett lite annorlunda sätt, och man kan och vågar lite mer än när man var ung. 
(till exempel köra denna gamla Jeep men då passar vi ihop :D)
Så lev livet medan du kan, och njut så bra du orkar för varje dag är en gåva att förvalta, och skapa tillfällen för allt det roliga som finns i livet.
(En misslyckad bild. Det skulle bli en selfie på mig och Marie-Louise
Trevlig hälg från mig och Marie-Louise.....
.... älg i Smålandet Markaryd
Fredagstema

Funderingar 2015



Följ min blogg med Bloglovin

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IngaBearbetningar 4.0 Internationell Licens.

torsdag 23 juli 2015

Älgsafari

video

Behövs det några ord? Ja det blev riktig närkontakt, men de var så fogliga och säkerligen bortskämda med att bli serverade. De här älgarna har det bra och ett stort revir som är anpassat väl efter antalet individer. Jag är lite barnslig, och kan tänka mig en tur till där :-)


Följ min blogg med Bloglovin

Fotografering av stillastående

 Jag är ingen god amatörfotograf när det gäller djur av alla de slag. Inte barn heller nej jag vill nog påstå att allt som rör på sig är inga objekt för mig. Nåväl de här två bilderna är nog de bästa som hamnade i min kamera på älgsafarin. Familjen fick släktbesök med barn, och vad kan då vara lämpligare än en älgsafari? 
Jag kan faktiskt påstå att även jag gillade detta trots att jag sett älgar på nära håll förut, men då har de varit stilla. Jag vill nog påstå mycket stilla för de har passats i skogen för vidare transport till mitt matbord om än efter lite pyssel.
 Här har vi  den mista i älgparken och den var bedårande söt när den stapplade fram på ostadiga ben. För se lite löv det ville den inte missa. Ni kan nog se att den tittar lite snett på  - ja just det - på mig och ni kan se min kvist nere i högerkanten. Den försvann fortare än kvickt.
 Då var det betydligt lättare här. De stod någorlunda stilla. Det här är ett smygfoto som jag tog från bilen på en liten tur i söndags. Vilken naturfotograf jag är. Fotografera från bilen det är jag det. Tre stycken alpackor som blev nyfikna på oss. Ja åtminstone de vita. 
Då har turen äntligen kommit till det som är bra för mig att fotografera. Något som befinner sig stilla. En hel rad med godis för jag tycker nog de ser lite ut som godis, eller hur?
De här stora marshmallowsen blev inte suddiga,  eller är de det trots allt?
Numera kan man se både vita och rosa. Bönderna vill väl ha lite omväxling kan jag tro. Själv skulle jag föredraga gröna, men då syns de väl inte, och det kanske är orsaken till de mera pastelliga färgerna. De här syns verkligen väl, men kombinationen grönt och rosa vet jag inte om det är så snyggt. Gult kanske också skulle se bättre ut på åkern för då blir de mer som rapsen om försommaren.
Nåväl någon naturfotograf det blir jag aldrig. Det lämnar jag till er andra som har öga för det.
 En god torsdag afton
Ps fick information från BP att rosa balar är till förmån för cancerfonden, och då är det helt ok. ds


Följ min blogg med Bloglovin

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IngaBearbetningar 4.0 Internationell Licens.

tisdag 21 juli 2015

Dryck

 Dryck är temat och min fantasi tryter idag varför det får bli ett arkivfoto. Vatten det är liv och öl det är komplement som jag inte är förtjust i. Men ibland går det över styr och då kan jag halsa en öl hur lätt som helst jag lättare än vatten. Men det är inte ofta det. Goda äro dessa drycker till mycket.

söndag 19 juli 2015

Helgrillat

Inte för att jag golfar men nyfiken var jag, och en tur till golfklubben i grannkommunen blev det. Inte idag utan någon helg sedan. Helgrillad gris inklusive tillbehör. Skylten talar för sig själv. Doften av det grillade svinet var inte så dum. Restaurangen bjöd på annat gott också så mätt blev jag utan gris.

lördag 18 juli 2015

Bara för ett ögonblick..

..vill jag stanna upp, och fundera över allt det fina vi har i  vår omgivning. Det gör jag när jag kör omkring i min bil tillsammans med kameran, och bara naturen runt omkring mig. Ibland hittar jag något gammalt hus eller kvarn eller något annat som får mig att stanna upp ett ögonblick.
I helgen tog jag en tur till grannkommunen. Eftersom jag gillar att upptäcka nya vägar både i livet och på väg, fann jag en skylt med namnet Angshult. Den vägen var till min förvåning ingen grusväg som jag hoppats på utan belagd med oljegrus ganska nyligen att döma av stenarna som hördes i karossen.
Nåväl bakom en krök fann jag detta lilla bedårande torp en så kallad ryggåsstuga.
Här bodde Ingrid Kajsa mera känd som Inget på Kjöpet. Hon var känd för att kunna bota sjuka djur. Som parentes nämner jag att maken hennes var torpare.
Det här torpet byggdes 1789 och står i full glans kvar efter en omfattande renovering av taket. Annars är stugan i originalskick.
Jag kan inte annat än stanna upp ett ögonblick, och tänka mig tillbaka hur det hade varit att leva här i stugan på 1700 talet och framåt. Här slår jag mig ner ett ögonblick ,och tar mig tillbaka i tiden. Inget vatten, ingen el och ett utedass. 
Kanske var det lugnet som rådde för det mesta, och endast tankarna på hur de skulle klara livhanken och få mat för dagen som gällde. Torparna hade det inte lätt. Fattigt och eländigt så lite kunde frun i huset säkert bidraga med som konsult (så kallades det nog inte då kan jag tänka mig för ett sådant "fint" ord var nog inte uppfunnet ) åt bönderna när deras djur blev sjuka. Hon vårdade också en krigsskadad man som fick husrum i kammaren. Ett gott och stort hjärta det hade hon med säkerhet.
 Utedasset en bit därifrån ligger inbäddat i frodig grönska med torv på taket. Kanske är det inte så dumt att sitta där och fundera en stund. Nu gjorde inte jag det men det är något som jag tror att i alla fall gubbarna gjorde förr. Det har jag hört de gamla berätta om. Det kom för mig för ett ögonblick att
en del dass hade flera sitsar så en till fyra kunde sitta tillsammans och förrätta sina tarv. 
Det vore inget för mig det så jag är väldigt tacksam att jag lever idag och kan sitta ensam, och inomhus för inte var det kul att sitta på ett utedass om vintern när vinden ven om knuten och termometern visade - 20.
När jag var barn hade vi utedass, men då hade varje lägenhet sitt eget lilla bås, och hade man tur var någon annan inne på sitt, och då kunde man prata med varandra under tiden för det hördes dessvärre väl mellan väggarna. Ja käre tid så det var förr. Nu blir jag till och med lite dassnostalgisk, och det var inte meningen, men jag har väl hamnat på den sidan åldersstrecket att sådant riskerar att  hända.

Väl ute på gamla häradsvägen som går mellan Agunnaryd och Vislanda stötte jag på det här gamla trädet. Det kändes som om det gjorde honnör för mig när jag körde förbi, varför jag var tvungen att stanna upp ännu ett ögonblick, och gå ur bilden och ta ett foto.
Ja det träder har säkerligen varit med om mycket för säkert har det precis som den gamla stugan varit bebott av åtskilliga, och då menar jag insekter och fåglar och så länge jag kan minnas har det stått där. Inte ens stormen Gudrun eller Per lyckades fälla det fast nästan alla barrträd runt omkring föll som käglor. 
Det kallar jag livskraft.
En trevlig och händelserik vecka tillönskas er.


Följ min blogg med Bloglovin