tisdag 17 maj 2011

WW # 140 - Mitt namn är Bea och jag är....

..en så kallad allmogeget och riskerar att bli utrotad. Arten kallas också för Göingeget.  Här kan du läsa mer om oss.
Hade jag haft möjlighet och bott lite i utkanten av samhället eller på landet hade jag inte tvekat en sekund att skaffa inte bara en utan flera sådana här Göingegetter. Milde tid så fina de är. Till och med honorna bär horn.
Hannarna har urtjusiga och praktfulla horn. Den här sortens getter var det som de alla fattigaste ägde förr i tiden. Fattig mans ko  har nog de flesta  hört talas om och som släktforskare har jag funnit en get i bouppteckningen. Ja geten kallades för fattig mans ko. Nu skall jag inte gå in på hur eländigt det var förr utan leva i nuet så bra det går.
Jag har i alla fall förälskat mig i denna getras och jag hoppas, att fler vill köpa dem och avla nya så att vi inte mister denna ras. Just Bea i Värpeshult är vacker med sin helvita päls.
Jag minns den geten som fanns hos grannen i Älmhult. Ja jag bodde där när jag växte upp. Den var av hankön och den stod tjudrad hela dagarna på ängen, och jag minns att jag tyckte synd om den. Många var barnen som var elaka mot den och jag minns än idag hur ledsen jag var för detta som den stora djurvän jag är. Jag talade med mor om det och jag ville hon skulle göra något åt det, men det blev inget med det. Nu hoppas jag få komma och kela lite med Bea fler gånger.


2 kommentarer:

Birgitta sa...

Så vackert rofyllt foto av den fina geten sittandes i det gröna!
Ja,visst gör det ont när man ser djur som behandlas illa...

NatureFootstep sa...

lustig get. Ser ut som ett mellanting mellan ung och gammal.

Gillar bilden med vattenpölen i bakgrunden. :)